Har ni verkligen medborgarens bästa i centrum? Tankar om prestationer och effekter


29 Sep
29Sep

I det offentliga Sverige läggs än idag fokus på prestation snarare än på prestationens effekt. Det är problematiskt då detta leder till att organisationen sätts i centrum istället för medborgaren. Samtidigt som målformuleringar oftast antyder att kommunen eller landstinget följer den tydliga trenden att sätta medborgaren i fokus fastställs mått, indikatorer, utvärderingar och uppföljningar som signalerar det motsatta. Hur hänger detta samman?

Låt oss börja med att diskutera vad skillnaden är mellan prestation och effekter. Vi kallar för prestation det som organisationen producerar. Det kan vara operationer eller beslut om bygglov, det kan vara lärarledd undervisning i en klass eller besök av hemtjänsten. Effekten är däremot det som berör medborgaren: när jag blir frisk, när jag kan bygga mitt hus, kunskapen som eleven får med sig från skolan och välbefinnandet och ett bra liv för min mamma.

Så varför påstår vi att det offentliga inte har tillräcklig fokus på medborgaren? Om vi tittar på en ”genomsnittskommun” i Sverige idag så är de flesta indikatorer som man har för att följa upp verksamheten med riktade för att mäta just prestation och inte effekt. Redan nu vill vi påpeka att vi inte på något sätt menar att det skulle vara fel att mäta prestation, det vi menar är problematiskt är när uppföljningen slutar där och effekterna inte vägs in.

För medborgaren är det föga intressant att veta hur lång den genomsnittliga väntetiden är för att få ett beslut om bygglov eller hur många timmar hemtjänsten i snitt lägger på varje brukare… och även vad eventuella brister beror på. Det är naturligtvis viktigt att fånga upp bristerna för att kunna åtgärda dem, men för den enskilda medborgaren är denna information av sekundärt intresse.

Vi skulle vilja lyfta fram två anledningar som vi ser är orsaken till det vi beskriver ovan. För det första så finns det en viss oförståelse för problematiken idag. Man är helt enkelt så van vid att ha organisationen och dess processer i fokus så att även om man säger att man vill ha medborgaren i fokus så blir det med denna utgångspunkt. Att skifta perspektiv kräver en ganska stor insats där organisationens egen världsbild måste utvärderas.

Ett bra exempel på detta är landsting där man har inrättat bröstcentrum, dit kvinnor med misstänkt förändring i bröstet kunde vända sig. På centrat fanns specialistsjuksköterska, röntgen, patolog, kirurg, mm. Man har alltså samlat all kompetens som en kvinna med bröstcancer behöver träffa. Istället för att hon först skulle gå till vårdcentralen och få remiss till mammografi och ta vävnadsprover för att därefter träffa en kirurg så kunde hon göra detta på en timme. Samtidigt visade det sig att konceptet även var en ”vinst” för organisationen i form av minskade kötider, minskad administration, med mera. Vidare är det en vinst för samhället i form av utebliven sjukskrivning. Och inte minst är det en vinst för patienten som får ett bättre bemötande och slipper gå orolig och vänta i veckor på provsvar.

För det andra är det besvärligare att mäta effekterna än produktionen. Att räkna ut antalet beslut om bygglov per vecka eller per handläggare är betydligt enklare än att beräkna effekterna för medborgaren. Hur medborgaren upplever denna effekt på sin egen situation leder sedan till effekter gentemot organisationen. Det kan till exempel vara goodwill för kommunen, som i sin tur kan leda till befolkningsökning på lång sikt. I ett mindre lyckat fall kan det medföra ekonomisk skada för den enskilde, dåligt rykte för kommunen och kanske missnöjda företag som lämnar orten och med det en risk för ökad arbetslöshet och allt vad det innebär för den enskilde. Det är uppenbart att effekterna påverkas av många andra faktorer vilket gör det besvärligt att kunna säga att något beror på just handläggningstiden i vårt exempel.


Det vi menar är att utgångspunkten där kunderna, medborgarna, brukarna, patienterna sätts i centrum kan kräva ett i grunden annorlunda tankesätt. Att verkligen mena att medborgaren är i fokus kan kräva att organisationen ska förändras. Det kan krävas en omvärdering om t.ex. fackområden är den bästa organisationsformen eller om organisationen snarare ska utgå från den enskildes situation. Räcker det med att endast beakta det egna ansvarsområdet eller krävs det att myndigheter, kommun och landsting samorganiserar sig för att uppnå tillräcklig effekt utifrån den enskildes situation? Kan det till exempel tänkas att det finns centrum för flera vanliga diagnoser eller att det finns ett centrum för par där allt från vigsel, bygglov till dagisplats kan fixas? Det menar vi skulle vara att sätta medborgarens behov i centrum.

För vidare fördjupning av ämnet läs gärna Innovationsrådets slutbetänkande SOU 2013:40 om ni inte redan har gjort det.

Kommentarer
* E-mailadressen publiceras inte på hemsidan.